hósdagur 11. november 2004síða 14

26 Nr. 216 - 11. november 2004 Nr. 216 - 11. november 2004 27 HUGLEIÐINGAR Martin Ekman 1. partur Vad handlar det här om? "Den åländska skolan skall försöka ge eleverna insikter om att de som individer är en del av ett örike, vars invånare för- enas av en gemensam kulturtradition och den livsmiljö som ett själv- styrt landskap utgör. Eleverna skall fostras till att känna ansvar för att bevara och utveckla den åländska självstyrelsen, demilitariseringen, det svenska språket och sam- hörigheten med de övriga nordiska länderna samt att respektera andra be- folknings- och språk- grupper. Skolan måste därför regelbundet lyfta fram frågor om vår egen identitet och våra kultur- traditioner i förhållande till den internationella kulturella mångfalden." Den här texten är hämtad ur inledningen till läroplanen för grundskolan på Åland. Och i inledningen till en helt annan skrift, telefon- katalogen på Isle of Man, kan man läsa: "The Manx people have a spirit of independence which goes back over 1000 years, a treasured gift given to them by the Vikings. The Island has the longest continual Parliament in the world." De båda texterna illustrerar den känsla av egen identitet och vilja att styra sig själv som präglar dessa två självstyrande öriken, Åland mitt i Östersjön mellan Sverige och Finland, och Isle of Man mitt i Irländska sjön mellan Storbritannien och Irland. De har olika historisk bakgrund men mycket gemensamt i sin strävan att få forma sitt eget lilla ö-samhälle utgående från sina speciella förut- sättningar. Åland och Isle of Man utgör exempel på sam- hällen som varken är själv- ständiga stater eller är van- liga delar (delstater, regi- oner) av någon annan stat, utan har fått en egen ställ- ning av speciella geograf- iska, historiska och kultu- rella orsaker. Andra lik- nande exempel i Europa är Färöarna, Jersey och Guernsey. Dessa självstyr- ande områden, autonomier, är små och annorlunda. I dagens värld med påtagliga tendenser till överstatlighet och centralstyrning av politiska beslut riskerar de att få svårt att passa in. Deras framtid i den stora världen är en viktig fråga inte bara för dem själva utan även för andra små särpräglade folkgrupper och minoriteter i världen. Åland har under många år fungerat som ett positivt och fredsskapande exempel för små folk i underläge eller konflikt med sina moderländer. Hur skall detta värdefulla exempel kunna fungera i framtiden? Och hur skall sådan små- skalig demokrati kunna fungera i framtiden? Historisk bakgrund Ålands särställning går tillbaka till år 1856. Det hänger samman med Krimkriget mellan främst Storbritannien och Frank- rike på den ena sidan och Ryssland på den andra. Brittiska flottstyrkor och franska trupper angrep den jättelika fästningsanlägg- ning, Bomarsund, som ryssarna uppfört på Åland. Fästningen sprängdes i luften, och vid freden i Paris antog de tre stor- makterna en särskild över- enskommelse om Ålands- öarnas demilitarisering, 1856 års Ålandskonven- tion. Datum för konven- tionens undertecknande, 30 mars, är idag allmän flagg- dag på Åland. I samband med första världskriget kom Ålands militära status upp igen. På initiativ av det nybildade Nationernas För- bund slöts då ett utvidgat och mera detaljerat avtal om Ålands demilitari- sering, 1921 års Ålands- konvention. Vid slutet av första världskriget blev även Ålands allmänna folkrätts- liga status en brännande fråga. I samband med Fin- lands frigörelse från Ryss- land anhöll Åland hos den svenska kungen och regeringen om återförening med Sverige och fick svenskt stöd. Ålänningarna framförde även en begäran till segrarmakterna i världs- kriget om att Ålandsfrågan skulle behandlas på freds- konferensen i Paris. Dess- utom anordnade ålänning- arna en folkomröstning i form av en namninsamling, i vilken nära 95 % av den hemmavarande myndiga befolkningen yrkade på återförening med Sverige. I detta läge beslöt Finland 1920 att ge Åland en be- tydande självstyrelse med egen lagstiftning, delvis efter modell av Isle of Man. I propositionen till själv- styrelselagen (den åländska konstitutionen) utlovades dessutom på sikt, att själv- styrelsen skulle bli så omfattande som det var möjligt utan att Åland blev en helt självständig stat. Ålänningarna betraktade dock självstyrelselagen som otillräcklig och vägr- ade att godta den. Freds- konferensen hade under tiden hänskjutit hela Ålandsfrågan till det nybildade Nationernas För- bund. År 1921 fattade Nation- ernas Förbund (NF) i Genève sitt beslut i Ålands- frågan. Åland skulle till- höra Finland men vara både självstyrande och demili- tariserat. Självstyrelsen skulle stärkas i förhållande till 1920 års aldrig til- lämpade självstyrelselag. Om detta träffade Finland och Sverige på NF:s re- kommendation den så kallade Ålandsöverens- kommelsen 1921, som sedan antogs av NF. Den på detta sätt förstärkta själv- styrelsen började tillämpas året därpå i och med öpp- nandet av det åländska lag- tinget (parlamentet) 9 juni; detta datum är idag Ålands självstyrelsedag (national- dag) och allmän flaggdag på Åland. Åland har sedan stegvis fått utvidgad själv- styrelse, med ökad rätt till egen lagstiftning, särskilt i och med de nya självstyr- elselagarna 1951 och 1991. Isle of Mans särställning har en helt annan bakgrund än Ålands. Den går tillbaka till vikingatiden, då Man var ett vikingarike under norsk överhöghet. Senast omkring år 979 tycks vik- ingarna där enligt sina spirande demokratiska traditioner ha upprättat ett lagstiftande ting, som sedan sammanträdde varje midsommar på en liten kulle, tingvallen, mitt på ön. Detta lagstiftande ting finns kvar i moderniserad form än idag och utgör världens äldsta kontinuer- ligt fungerande parlament. Fortfarande sammanträder parlamentet varje mid-som- mar utomhus på den gamla tingvallen, alltjämt be- nämnd "Tynwald"; de lagar som parlamentet antagit under året läses då i kort- form upp för allmänheten och träder därmed i kraft. Dagen för detta är 5 juli, som motsvarar den gamla, julianska kalenderns mid- sommardag. Den fungerar samtidigt som Mans natio- naldag. Perioden under norsk överhöghet varade till Rätten att vara liten och annorlunda Om Åland, Isle of Man och andra små självstyrande områden i den stora världen 1266, då Isle of Man kom under skotsk och sedan engelsk överhöghet, dock fortfarande med bevarad självstyrelse. En lord styrde ön på uppdrag av den engelske kungen, med det manska parlamentet allt- jämt svarande för lag- stiftningen. År 1765 gav emellertid den dåvarande lorden av Man upp sin ställning och sålde sina rättigheter till den brittiska kronan. Det innebar inte bara att den brittiske kung- en övertog ställningen som lord av Man utan även att det brittiska inrikesminist- eriet fick ett avgörande inflytande över Man. Det manska parlamentet över- levde visserligen, men självstyrelsen urholkades och nådde småningom en bottennivå. Vändningen kom 1866, då allmän röst- rätt infördes. Sedan dess har Man stegvis, genom brittiskt tillmötesgående, åter fått vidgad själv- styrelse med ökad rätt till egen lagstiftning, särskilt sedan 1958. Färöarnas självstyrelse har ytterligare en annan historisk bakgrund, och Jerseys och Guernseys har sin. Gemensamt för såväl Åland och Man som dessa andra autonomier är dock en systematiskt ökad själv- styrelse under 1900-talet. Det har lett till en bättre fungerande demokrati med större hänsynstagande till varje ö-samhälles särpräg- el. Läget idag Ålands självstyrelse idag kan karaktäriseras som både stark och bräcklig. Ålands mest grundlägg- ande styrka ligger i den folkrättsliga förankringen i form av det ovan omtalade NF:s beslut. Ålands mera konkreta styrka ligger i självstyrelselagens kon- struktion. Självstyrelse- lagen ger Åland rätten att stifta egna lagar inom ett stort antal områden men dessutom rätten att behålla denna rätt. Självstyrelse- lagen är en lag av grund- lagskaraktär som bara kan ändras genom likalydande beslut av Finlands riksdag och Ålands lagting. Det innebär att Åland inte bara har makten över åtskilliga politiska områden utan även "makten över makt- en"; inom dessa områden fungerar Åland som ett eget land. En bräcklighet har dock visat sig med oönskad tydlighet i avsaknaden av viss egen lagstiftningsrätt. Det gäller framför allt inom sjöfarten, Ålands stolthet, och har vållat en långvarig konflikt mellan Åland och Finland. I och med Finlands an- slutning till Europeiska unionen (EU) uppkom den intrikata frågan om hur man skulle göra med Åland. Enligt självstyrelse- lagen kan Finland inte träffa avtal med främmande makt som berör Åland utan att Åland självt godkänner avtalet. Åland kunde inte självt förhandla med EU, men det kunde hindra Finland från att ansluta Åland dit. Det ledde till att Finland med EU förhandl- ade fram det så kallade Ålandsprotokollet 1994. Enligt Ålandsprotokollet - uttryckligen grundat på "Ålands särställning enligt folkrätten" - står Åland i ett par väsentliga avseenden utanför unionen. Det gäller främst jordförvärvsrätt, näringsrätt och beskattning, där Åland utgör så kallat tredje land (land utanför EU). Åland valde, med Ålandsprotokollet som grund och sedan både Fin- land och Sverige gått med i EU, att också gå med, delvis av rädsla för att ann- ars kanske ställas utanför EU:s tullmur. Som vi skall se har dock EU:s fortsatta utveckling satt självstyr- elsen under press och tend- erar att göra den alltmer bräcklig. Isle of Mans självstyrelse idag kan beskrivas som stark där Ålands är bräcklig och bräcklig där Ålands är stark. Genom ett konstruk- tivt agerande från Storb- ritanniens sida har Man kunnat överta lagstift- ningen inom i stort sett alla områden, så att Man nu är fullt självstyrande. Det innebär att Man stiftar sina egna lagar inom alla om- råden utom utrikespolitik och försvar. Isle of Man saknar däremot den folk- rättsliga ställning som Åland har, inte heller har Man en självstyrelselag av den typ som Åland har. Mans ställning bygger allt- så inte på formella avtal utan på historisk tradition och kontinuitet. I samband med Stor- britanniens anslutning till EU (eller dåvarande Euro- peiska gemenskapen, EG) uppkom frågan om hur man skulle göra med Isle of Man. Här fanns alltså inget formellt hinder att ansluta även Man. Till att börja med hävdade också Stor- britannien att detta måste göras, vilket Man vägrade att acceptera. I slutändan respekterade emellertid Storbritannien Mans stånd- punkt och förhandlade med EU fram ett avtal 1971, där Man i huvudsak lämnades utanför EU. Frihandelsom- rådet omfattar dock även Man; Man ställdes alltså inte utanför EU:s tullmur. Härigenom har Man fått en mera fristående ställning än Åland. Jerseys och Guernseys position påminner mycket om Mans, Färöarnas gör det delvis. Åland är som autonomi därför samtidigt både starkare och bräcklig- are än de andra autonomi- erna. Man kan säga att Åland i kraft av sin folk- rättsliga ställning vågade gå in i EU, något som dock till följd av EU:s utveckling tycks riskera att gradvis underminera Ålands själv- styrelse på ett sätt som varken NF eller ålänning- arna tänkt sig. Åland er ríkisrættarliga partur av Finlandi við ávísum sjálvstýri og svenskum máli Mynd: Edvard Joensen Ålendska tingið eitur Lagtinget og heldur til í Mariehamn Mynd: Edvard Joensen Kastelholms slott er bygt í 14. øld. Borgin er reist aftur í nýggjari tíð og varð í 2001 latin upp fyri vitjandi Mynd: Edvard Joensen Kanónirnar við Bomarsund vitna um eina ófriðaliga søgu Mynd: Edvard Joensen Ålendska miðfyristingin heldur til í Sjálvstyrelsegården, sum er granni hjá Lagtinget í Mariehamn Mynd: Edvard Joensen C M Y K 27 26